Det har hänt en hel del gånger under min uppväxt att jag har fått frågan hur jag kan tro på en god Gud när det finns så mycket ondska och andra hemskheter i världen. Men vems fel är det egentligen?
Igårkväll var det dags för månadens kvinnomöte här i kyrkan och temat var 80-tal. Intressant och färgsprakande! Pastor Carline Barnett talade (pastorsfrun) och det var första gången jag hörde henne tala. Hon talade kring ett ämne som ligger henne varmt om hjärtat, nämligen vår villighet att hjälpa alla dessa barn och familjer som lider och går omkring hungriga i vårt samhälle/vår värld. är det Guds fel att det finns barn och familjer i vårt samhälle som inte har tillräckligt med mat? även om vi inte lever i överflöd så kan vår villighet att göra en skillnad verkligen göra en skillnad i en annan människas liv. Tror vi att Jesus mättade 5000 män med hjälp av en liten pojkes villighet att ge vad han hade (några brödlimpor och fiskar)? Tror vi på en Gud som kan göra mirakler när vi ger det vi har (se 2 Mos kapitel 36)? är det statens eller kyrkans uppgift att älska de som inte är älskade, att ge mat till de hungrande, att visa barmhärtighet?
50 miljoner barn kommer dö av hunger detta år. Det är inte Guds fel; det är vårt ansvar att leva ett liv med ett villigt hjärta och i handling ge av det vi har. Gud är intresserad av vad jag är villig och ge, och den gåvan är mer än nog för Gud att utföra ett mirakel och göra jorden till en bättre plats att leva på (se 2 Mos kapitel 36-37)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar